En klagosång
Att klaga är jag egentligen inte mycket för. Visst att jag kan slänga ur mig halvseriösa klagomål. Till vissa människor låter jag ibland helt trasig. Det är riktiga problem, men sägs mer på skoj.
Nu däremot... nu vill jag verkligen beklaga mig på riktigt. Denna värk. Denna fruktansvärda värk. Från rygg slut upp till huvudet. Musklerna bara värker. Inte är det den underbara känslan efter träning utan detta är utav en annan sort. Den begränsande, obehagliga, smärtsamma sorten. Spänningarna i nacke och axlar blev igår så illa att det gick upp i huvudet. Jag kunde knappt gå eller röra mig. Att vrida huvudet var svårt. När det till slut började stråla upp i käkarna - som i övrigt var ovanligt avslappnade - då kände jag att det var dags att lämna jobbet och åka hem. Det gick inte att fokusera på arbetet, jag klarade knappt att prata. Det var hemskt.
Eftermiddagen och kvällen spenderades därför i soffan med Cougar Town igår. Lite matlagning, lite diskning och efter en stund även lite städning fick det också bli. Röra lite på musklerna. Därefter ställde jag mig i duschen inne hos morfar och duschade varmt. En värktablett senare och jag låg i sängen, trött och tvärslocknade.
När jag vaknade imorse kunde jag fortfarande känna av värken. Då var det bättre än igår, men nu är det värre igen. Hur kan hela kroppen kännas så här förstörd? Så här ont har jag inte haft på länge. Vet knappt var jag ska ta vägen.
Pust... nu har jag beklagat mig. Förhoppningsvis går det väl över snart. Det får bli vila och yoga ett tag framöver.
