Mina sista timmar i Kapstaden
Att behöva lämna igår var en av de värsta sakerna jag har varit med om. Vi sa hejdå till alla vid frukost, i fall vi inte skulle ses vid lunch. Vi som skulle resa hem kände för att äta ute så vi såg till att gå innan de andra kom hem. Vi hasr alla att säga hejdå. Det var jättemysigt att få spendera tid ihop, Thuva, Kristin, Shanyn, Josh och jag. Vi åt på Cocoa Cha Chi och vandrade omkring i Obs, tillräckligt länge för att de andra skulle åka tillbaka till projekten.
De sista timmarna var jobbiga. Rastlös och ivrig att komma iväg. Lika bra att ha det gjort... Dra av plåstret fort. Vi var dock tvungna att vänta på en bil vilket innebär att alla hann komma hem. En massa varma, stora kramar igen. Folk som jag knappt har pratat med kramade mig hårt, Francesco kom fram tre gånger, personer som jag inte trodde tyckte om mig var varma. Det var hjärtskärande...
Sen kom jag fram till Kristin... Då öppnade sig tårkanalerna. Jag som inte gråter framför andra. Det gick inte att hejda. Tess kramade mig igen, Kristin igen, men sen var jag tvungen att komma ut. Thulani såg mig, log medlidande och gav mig en kram, Carla likaså. Det hela är suddigt men samtidigt klart.
Även om jag har haft hemlängtan och det ska bli jätteskönt att träffa familj och vänner igen har jag ALDRIG hatat att komma hem så mycket som nu. Det svenska landskapet som brukar vara så lugnande och uppmuntrande kändes bara fel.
I tre veckor har jag levt nära inpå så många underbara människor. I tre veckor har jag levt med det afrikanska landskapet. I tre veckor har jag levt ett annat liv. I välkomstbrevet från African Impact skrev de om post-travel depression. Innan igår trodde jag inte att resan hade påverkat mig till denna grad, inte heller att jag skulle bli så här ledsen. I was wrong, very wrong.
Inom några timmar är jag hemma-hemma i alla fall. Då kommer det nog att kännas mycket bättre! Jag ska försöka fixa bilder ikväll att visa och sen sova. Två dygn utan särskilt mycket sömn gör en ju inte stark direkt.
