Frustrationsutlopp
Av någon anledning började jag titta på Gossip Girl i somras. Antagligen var jag uttråkad och ville se på något "tjejigt". Fine, det köper jag! Däremot kan jag inte för mitt liv förstå varför jag tog upp att börja se det igen under julen. Den är ju helt vrickad! Det är sjuttonåringar som super och har alkoholproblem, alla har varit tillsammans med alla och någon gång varit både vän och ovän och fiende med varandra. I varje avsnitt är det några som bråkar. Förhållandena är inget undantag. Med så mycket bråk och drama hade jag gett upp på både vänner och partners för femtio bråk sedan. Dessutom gaddar de ihop sig, över klass- och vänskapsgränserna, för att hämnas på någon på ett helt absurt sätt. Det är inte några milda förnedringar och hämndplaner de utför heller. Hemligheter existerar inte eftersom alla ser det som sin sak att berätta för andra, antingen för att den "har rätt att veta" eller för att den som anförtrodde sig till någon "behöver hjälpen". De går alltså bakom ryggen på varandra hela tiden, Trots det blir de alltid förlåtna av allt och alla.
Moralpredikningarna som dessa ungdomar kommer med är långt över deras förstånd och mognad. Inte en chans att de är så pass kloka när de annars beter sig som femåringar. Ofta får de berätta för sina föräldrar hur föräldrarna ska bete sig, hur barnen påverkas och vad som är rätt och fel. Dom är SJUTTON år. Inte ens myndiga. Okej, deras omognad märks ju tydligt i hur de försöker göra allting till sin sak, baktalet, vendettorna och så vidare. Det sjuka är bara att de vuxna lyssnar lite väl mycket på ungdomarna.
Det finns alltid några lillgamla personer. De ungdomarna som är mogna nog att agera vuxna. Inte så många bara. Inte samtidigt som de beter sig som de gör. Det som i alla fall är fint med serien är hur personerna utvecklas. Vissa börjar faktiskt växa upp. Andra spårar ur, och vissa är i stort sett kvar där de var.
Ja, jag förstår mig inte på deras liv och inte heller hur jag kan fortsätta att glo på det. Antagligen väcker det känslor i mig och att det är därför som jag har fastnat. Både The Twilight Saga och Fifty Shades har ju fungerat på det sättet. Böckerna är egentligen inte bra, och jag är nästan bara arg och hatar alla karaktärer. Trots det älskar jag dom - för att jag känner och reagerar när jag läser. Något i det triggar samtidigt min nyfikenhet. Viljan att ta sig vidare, cliff-hangers, gör att jag fortsätter. Hade jag tagit ett uppehåll, kommit ur bubblan, hade jag nog fått tid att reflektera över böckerna/serien och redan då insett hur dåliga de är. Frågan är om jag hade fortsatt i så fall. Twilight har inte lockat mig alls sedan bubblan brast och Fifty Shades blev katastrofala redan under läsningen. Upp till bevis Gossip Girl! Hur länge håller ni mitt intresse uppe?
