UnitedTears

Då har jag varit i hemstaden i knappt ett dygn och redan hunnit med en massa. Mamma mötte mig på stationen och vi gick och köpte vandringskängor för sensommarens bravader i Norge! Därefter tog vi en fika på stan, gick hem, jag fick snosa vovvar och blev sedan rastlös. 

För första gången i historien (för att överdriva något) kunde jag smsa Erik spontant och lyckas träffa honom på första försöket. Honom har jag ju inte träffat på nästan tre månader så det var verkligen roligt att se honom. Jag lyckades få två flamsiga skrattsammanbrott. Vet inte riktigt var de kom ifrån, men det var roligt och befriande. Jag älskar att skratta! Det är en sådan underbar känsla. Speciellt när det blir så där hjärtligt och okontrollerbart.

För tredje dagen i rad befann jag mig på gymmet igår. Fast nu mitt absoluta favoritgym! Mamma hade pass med sin tränare och jag fick följa med. Det var roligt, skönt och jobbigt. När mamma var på massage fortsatte jag att träna. Två timmar träning alltså... Det var med viss oro jag gick och lade mig igår. Hur i hela fridens namn skulle jag ta mig upp ur sängen idag? Phew, det gick bra! Träningsvärken och stelheten har inte infunnit sig riktigt ännu - men det kommer nog inom kort... Då kommer jag verkligen få veta att jag lever. Kroppen är i alla fall behagligt trött nu. Det känns att jag har arbetat mycket. Begränsad rörlighet, men inte hämmande. Det uppskattar jag. Härnäst väntar nämligen en timme på massagebänken där jag ska bli massakerad och förhoppningsvis få bukt med mina krämpor i trapezius och skuldror. Jag våndas redan över besöket. Därför är jag extra tacksam att jag inte har värre träningsvärk, än.

 

Nåväl, jag ska väl försöka vara lite studieproduktiv även om jag är här. Det är trots allt tenta nästa vecka. Ju mer jag gör i tid desto mindre nästa vecka och mindre stress och mer glädje! Fast det är alltid lite omotiverande att plugga när det känns lätt... Lika bra att ta tag i det! Gamla tentor, flash cards och artiklar, here I come!