UnitedTears

Jag är nog redo trots allt

Publicerad 2017-05-03 16:55:40 i Allmänt, Jag älskar att springa,

"Nämen, det här går ju lätt! Att klara hela blir inget problem", var min tanke vid 7, 8 och 9 km. Jag antar att det var för att jag var inställd på en lång tur. När jag nådde 10 blev det tyngre. När jag nådde 12 ville jag inget hellre än att komma hem. Efter drygt 15 km kunde jag knappt lyfta benen längre. De var som att de hade domnat bort. Det var ren och skär vilja som tog mig igenom det sista. Kroppen stannade av sig själv flera gånger och då fick jag nästan sparka igång den igen. Runt kom jag i alla fall, och vad nöjd jag var! Min enda längre runda innan det är dags för Göteborgsvarvet. Det höjde mitt självförtroende mycket att känna att jag, om än med vilja, kommer att klara loppet. Jag hade ungefär 4,5 km kvar till den nivån, men när en har sprungit 16,5 km är det en bagatell. Tungt, men sträckan (4,5 km) känns kort relativt sett.


Några timmar efter att jag hade sprungit gav jag mig iväg till stan. Då hade benen börjat stelna till en aning. Det kändes som att jag vaggade fram. Sakta, sakta. Vid ett övergångsställe med trafikljus fick jag luta mig mot stolpen medan jag väntade. Något säger mig att jag kommer att sova gott inatt. Och att det är bra att jag inte har något som innefattar rörelse inplanerat imorgon. Kroppen är väl ändå fantastisk! Psyket ännu mer. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela