Jag är nog redo trots allt
"Nämen, det här går ju lätt! Att klara hela blir inget problem", var min tanke vid 7, 8 och 9 km. Jag antar att det var för att jag var inställd på en lång tur. När jag nådde 10 blev det tyngre. När jag nådde 12 ville jag inget hellre än att komma hem. Efter drygt 15 km kunde jag knappt lyfta benen längre. De var som att de hade domnat bort. Det var ren och skär vilja som tog mig igenom det sista. Kroppen stannade av sig själv flera gånger och då fick jag nästan sparka igång den igen. Runt kom jag i alla fall, och vad nöjd jag var! Min enda längre runda innan det är dags för Göteborgsvarvet. Det höjde mitt självförtroende mycket att känna att jag, om än med vilja, kommer att klara loppet. Jag hade ungefär 4,5 km kvar till den nivån, men när en har sprungit 16,5 km är det en bagatell. Tungt, men sträckan (4,5 km) känns kort relativt sett.