Jag måste bara förtydliga...
Igår skrev jag om Kate Chopins "The Awakening" och hur det kändes som att den reflekterade mitt liv. Det håller jag fortfarande fast vid! Jag måste bara tillägga att då hade jag inte läst slutet, depressionen som tog över huvudkaraktären och hennes uppgivenhet. Visst har jag haft mina mörkare stunder, det har nog alla. Mina har aldrig drivit mig så långt eller djupt som Edna Pontelliers däremot. Ett litet meddelande ändrade stämningen på berättelsen helt... Kate Chopin visste verkligen hur man skapade stämning, that's for sure!
Jag ville mest bara förtydliga detta, så att om någon läser det här, och som dessutom har läst texten, får fel uppfattning. De första 100 sidorna stämmer bra på mig. De sista 21 gör det verkligen inte.
