En solskenssaga
På dagens solskenspromenad möttes jag först av en lång rad av tussilago längs vägkanten. Dessa gula, vackra växter följde mig på promenaden och lyste upp tillvaron.
Blicken höjdes och jag såg en koltrast, svart med sin tydligt orangea näbb. En av favoriterna bland fåglar.
Jag kom till mitt Long och fick se ett par vackra tranor, ett klart vårtecken som lyfter andan.
Några hundra meter från dem stod ett rådjur ensamt och åt, och hästarna i sina hagar.
Även en blåskimrande skalbagge stötte jag på.
Promenaden fortsatte uppåt och så småningom inåt. Jag satte mig en stund på en sten, med solens strålar i ansiktet och lyssnade. Lyssnade på skogens ljud, fåglarnas kvitter, vindens sus. Jag kände på den torra, kittlande mossan och hörde min egen andning och hur leder och muskler i kroppen rörde sig.
Med lugnet i bröstet fortsatte turen ytterligare lite uppåt. Det prasslade i skogen, vattnet porlade i bäckarna och en vacker hackspett med vitt och rött bröst hackade förnöjt i ett träd. Doften av de nyhuggna trädens sav nådde mig och jag njöt. Hemvägen var minst lika behaglig, om än något brännande i benen. En humla-mumla gav då den där lilla extra, sista energin.
I allt det är dessa lusta kråkor icke att förglömma. De finns överallt, kraxande och pickande och även det har sin charm.
Det finns något poetiskt med att gå nära naturen. Öppna sinnena och det känns att det är härifrån människan kommer och hör hemma.
