Slut på alla sätt
Den här människan har nu en hjärna som blivit överkörd av ett tåg och trampad av elefanter. Vilka veckor det har varit på senaste. Långa dagar. Fullsmäckade dagar. Mina axlar är trasiga igen till och med. Det fullspäckade schemat är lyckligtvis till stora delar positivt. Det har varit många intressanta möten på jobbet och trevliga aktiviteter och besök på den privata tiden. Tiden har dock gått så fort. Ändå så långsamt. Till exempel var det i början på den här kortaste månaden som jag skaffade längdskidor och stakade runt i härligt vinterväder. Den senaste veckan har jag istället bytt jacka och skor och svettas på vägen hem från jobbet. Samma månad, men känns som skilda år.
Igår hade jag en dag som jag bara skrattade åt. Det var inget som gick min väg. Jag loggade därför ut redan vid nio, och innan tio hade jag redan somnat. Det var välbehövlig sömn kan jag lova. Jag var lite förvirrad när klockan ringde eftersom jag ju precis hade somnat. Det är också ett gott tecken tycker jag.
Dessa bilder är från när jag cyklade till stationen i måndags. Klockan var inte ens sju än.
Klockan var 6:40 när den här bilden togs i tisdags.
Idag är det onsdag, vilket innebär att det är en vecka sen jag träffade mamma i Stockholm. Det känns som flera veckor sen... Fördelen med den snabba tiden är att det redan är en vecka mindre av nedräkningen. Fyra veckor och två dagar kvar.
