19,5 timmar
Jag vet inte hur det gick till, men nu är nedräkningen nere i timmar. 1/37 nätter kvar. 19,5 timmar. Sen är jag inte längre ensam hemma. Egentligen tycker jag inte om hur fort tiden går, och att inse att det redan har gått fem veckor plus en dag
sedan han åkte är riktigt skrämmande. Det känns inte som att det redan är över en månad sen. Samtidigt är jag så klart tacksam över det. Tänk vad jobbigt det hade varit om det också kändes som fem veckor. Det här var ju tråkigt nog. Den här veckan
gick i alla fall fort med dagar som spenderades på jobbet, och kvällar som användes till att storstäda (t o m svabben åkte fram), tvätta, handla och laga mat. Precis som en vuxen. Det är det jag är nu. 27 år och vuxen. Se där.
"Conflict" i den här situationen får översättas till distans i både rum och tid.
Min plan är att inleda sista ensamdagen med en morgonrunda. Jag har inte sprungit sen i söndags, och det räknas knappt. Pollen är igång och stressen kom ikapp mig till slut. På morgonen brukar båda två vara rätt okej ändå. Jag hoppas
bara att träningsvärken inte slår till imorgon. Igår träffade jag min PT för andra gången. Eftersom han inte känner mig än var gårdagen också ett tillfälle att testa vad jag klarar. Det byggdes därför upp rätt bra, även om jag hade klarat
ännu mer vikter. Musklerna kliade och spirade vid läggdags, och det obehaget har varit kvar idag också. Jag har inte haft träningsvärk direkt, men det känns att jag rejält tränat när vissa muskler används. I och med det är jag rädd att
värken slår till med råge imorgon. Då blir det ett kylskåp som är ute och springer och försöker lyfta sina tassar. Då får åtminstone fåglarna lite underhållning.
Tjugo i sex i torsdags förra veckan. Är det inte magiskt hur ljust det är nu?
