UnitedTears

Under hela dagen har jag velat skriva något om det som hände i Nya Zeeland, men det är svårt. Det är svårt att hitta orden, det är svårt att formulera dem till vettiga meningar. Jag känner mig inte påläst nog för att kunna formulera mig rätt, men samtidigt gör passivitet ingen nytta heller. Många som på daglig basis jobbar med aktivistfrågor säger konstant att det inte spelar någon roll hur stor plattform en har, varje röst räknas ändå.

 

Jag kan inte påstå att allt i det här inlägget är mina egna analyser, utan jag har läst många andra som pratar om Christchurchhändelsen på sociala medier (främst Lovette Jallow, Atilla Yoldas mfl) samt läst några artiklar. Det är därför en blandning från många ställen.

 

För dem som påstår att rasism inte existerar borde det som hände i Christchurch säga allt. En vit man med högerextremistiska åsikter tog sig friheten att attackera en hel moské, fylld av människor som var där för sin fredagsbön. 50 människor miste sitt liv. Fler blev skadade. Om det här inte visar på rasism vet jag inte vad som gör det.

 

Nya Zeelands premiärminister, Jacinda Adern, kallade attacken för vad det var: en terrorattack. Det "gladde" mig att läsa, eftersom det ofta benämns på andra sätt när det är en vit gärningsman. Media, som också håller sig till termen "terrorattack", väljer dock att lägga onödigt mycket fokus på gärningsmannen, änglapojken som hamnade snett. Liksom med Breivik analyseras personen och hur samhället har svikit dem. Den humaniserande analysen görs inte i våra medier när det är en icke-vit person som ligger bakom en attack. 

 

Lovette Jallow delade två bilder på sin Instagram (@action4humanity_se ) om hur vi pratar om personer som utför terrorattacker. Jag vet inte vilka ursprungskällorna är, men det är oerhört talande bilder:

 

 

 

Att fortsätta med det här tankesättet och retoriken är så fruktansvärt skadligt. Det är rasism på så många olika plan och den föder bara mer rasism. Retoriken smyger sig in till alla hem och påverkar hur vi ser varandra. Det bidrar till den redan skadliga vardagsrasismen som rör sig i vårt samhälle.

 

Igår skrev Rashid Musa en krönika om attentatet och hur det är ett resultat av rasismen och högerextremismen i våra samhällen: Brenton Tarrant är en produkt av vår samtid. Jag kan inte annat än rekommendera att läsa den. NMR "hyllade" den här händelsen i Nya Zeeland, de ansåg det bra att människor väljer att agera. Det är sjukt, det är skrämmande, och de här människor får mer och mer plats både i politiken och i samhället.

 

Det är sjuka människor, med extrema åsikter som tar till extrema åtgärder för att visa sina ståndpunkter. I det här tappas ofta fokus på dem som dog, dem som skadades, dem som överlevde. De som dagligen behöver leva i rädsla glöms bort. Efter fredagens attentat har bilder på offren, med en kort text om individen, cirkulerat i sociala medier. Det är ju dem som ska humaniseras, dem som ska göras till människor, till individer. Inte gärningsmännen. När det här har lagt sig får de inte glömmas, och de som ständigt lever med denna rädsla får inte hamna i skymundan. Rasismen och högerextremismen i vårt samhälle är på riktigt och att säga att den oerhört skadlig är faktiskt en underdrift. Vilket (bland annat!) de här terrorattentaten visar.

 

Det finns några Instagramkonton som är oerhört bra på att lära från:

@action4humanity_se

@tnkvrt

@atillyoldas

@laylafsaad