UnitedTears

Den precis påbörjade delkursen som vi har nu är personlighetspsykologin. En kompis sa då att "jaha, då ska en få veta ännu mer hur konstig en är". Hen pratade då om introversion. Ett karaktärsdrag som nästan alltid framstår som något negativt. Även vår kursbok framhävde det som mer negativt än positivt, även om den också sa att det är ett viktigt komplement till extraversion för vår evolutionära utveckling (om alla var extroverta och gav sig ut i för mycket utan att tänka skulle alla vara döda ungefär). Under vår ena kursintroduktion frågade läraren också hur vi skulle operationalisera just introversion, dvs vad vi skulle leta efter hos en person för att kunna avgöra detta. Svaren dök upp. "Tittar ned i backen", "undviker ögonkontakt", "nervös", "tycker att det är jobbigt att prata inför folk"... men alltså, va? Att vara introvert är inte samma sak som blyg eller att ha social fobi. Givetvis kan de egenskaperna vara en del, men det kan lika gärna vara en person som trivs oerhört bra med sitt eget sällskap och som inte har något behov av att umgås med andra. Den vanligaste förklaringen jag har hört om begreppen är att extroverta får energi av att umgås med andra medan introverta får energi genom att vara på egen hand. En introvert kan vara oerhört social, duktig på att prata och ha ett fantastiskt självförtroende och därmed inte vara nervös eller osäker. Likaså kan en extrovert vara en extremt nervös talare, ha dålig självkänsla och behov att få bekräftelse. Liksom min kompis sa är det mycket negativitet kring begreppet "introvert" medan "extraversion" ses som det rätta. Med min extremt icke-existerande djupa kunskap i ämnet vågar jag ändå påstå att det inte går att säga att "introversion" är sämre. Det kanske är svårare att hantera för extroverta, men det är säkerlgen ömsesidigt. Nåväl, med detta ur systemet är det dags att krypa i säng igen. Två mycket intressanta föreläsningar väntar imorgon!