UnitedTears

Det finns ett barn i mitt område som fascinerar mig. Nästan varje gång jag tittar ut över baksidan ser jag hen gunga. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Högre och högre, i ur och skur. Även när det var risk för storm ute för några veckor sedan var hen ute. Tidigt på morgonen ser jag den där blå jackan, men även på förmiddagar och sena kvällar. Barnets kärlek för gungandet fascinerar mig. Aldrig tröttnar hen, varken intressemässigt eller energimässigt verkar det som. Ibland har jag tittat ut, och sen tittat ut en stund tidigare och möts av samma syn. Barnet gungar. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag undrar vad som driver hen. Om hen har något mål med att gunga eller om det bara är roligt.

 

Jag minns själv från när jag var liten, hur jag brukade gå till parken och sätta mig på en gunga. Varför vet jag faktiskt inte. Det var skönt att vara själv antar jag. Fridfullt att vistas där och leka med tankarna. För några år sedan gick jag på en riktigt lång promenad och hamnade i den där parken igen, många år efter att vi hade flyttat därifrån. Det var fridfullt även då. Lekparker har mycket att erbjuda.