En första gång för allt
Den här veckan har varit riktigt intressant. Det finns ju en första gång för allt, och den här veckan har bjudit på några sådana, och den första var i måndags. Fyllan i Uppsala inför Valborg var redan hög när jag var på väg hem från jobbet. Två snillen skulle åka på elsparkcykel tillsammans och den ena ena försökte filma. Det gick ju så där för dem. Jag kom cyklande bakom, men eftersom jag hade bestämt mig för att vara mindre arg när jag cyklar försökte jag hålla avstånd och vara någorlunda förstående. Dessa två person vinglade till och ramlade. Eftersom jag både blev rädd och ville uppmärksamma dem om min närvaro ropade jag "hallå...!". Den fjantiga av dem, som alltså försökte vara "cool" vände sig då mot mig och sa "Tja, hur är läget", samt vände kameran mot mig. Jag cyklade förbi och gav honom... fingret. Det är första gången jag har gjort det så öppet till en främling och verkligen menat det.
Något som däremot inte behövde bli en första gång var att missa flottracet på Valborg! Jag trodde inte att jag skulle få uppleva det i år, men jag jobbade hemifrån och bestämde mig för att ta en liten springtur till stan för att få se det. Det var helt värt det! Än så länge har jag inte missat en enda Valborg (dvs flottrace) i Uppsala.
För att fortsätta i träningsspåret, till ingens förvåning. Den här veckan har jag haft fyra riktigt bra pass! Turen in till stan på måndags förstås, och dagen efter med PT. Jag kan inte påstå att jag tyckte jättemycket om honom när han ville att jag skulle göra en viss övning, men i övrigt var det bra! Det har blivit en del utmaningar, och mycket utveckling, sedan jag började träna med honom. Bland annat hoppa högt på låda, bättre i axlar och ökade i vikter. I fredags höjde jag rejält på både benböj och marklyft (mer än planerat – mattekunskaperna hängde inte med). Det är första gången jag kunnat träna så pass tungt vid den tiden på morgonen.
Veckan sista träningspass bjöd också på en första. Jag skulle köra långpass igen, det var ju söndag trots allt. Efter tre kilometer dog mitt headset och efter sju kilometer var jag jätteledsen att jag bara hade kommit halvvägs. Men resten... resten var magisk! Jag sprang i skogen, i terräng, längs stigar och längs åkrar. Jag sprang vilse och fick använda Google maps, och jag hittade rätt till slut. Från det att jag kom in i skogen älskade jag varje steg. Jag log nästan hela vägen hem och mådde helt enkelt toppen! Runner's high! Jag har inte upplevt det många gånger, men det är en fantastisk känsla! Jag slutade dessutom på en kilometer längre än planerat, och var trött men inte slutkörd. Inte trodde jag det! Och inte heller att jag skulle klara 12 kilometer utan musik eller ljudbok.
