UnitedTears

The Circle of Life

En dag som denna

Publicerad 2010-09-29 13:54:17 i Allmänt,

Jag sitter här och försöker finna krafterna att skriva min text om Modernismen. Det är inte helt lätt. Jag vet vilken infallsvinkel jag vill ha, och för en gångs skull är det inte text och böcker jag har valt. Skräll, I know, men jag kände att konst, tavlor, bilder, det kan vara rätt roligt det med.

Jag satte mig vid datorn för att jobba med svenskan, men istället blev det lite projektarbete istället....

En liten gest gör skillnad

Publicerad 2010-09-28 18:56:56 i Allmänt,

"

En dag när jag var ny på high school såg jag en kille från min
klass, som var på väg hem från skolan.
Hans namn var Kyle.

Det såg ut som om han bar på alla sina böcker.

Jag tänkte: Varför skulle någon bära hem alla sina böcker på en
fredag?

Han måste vara knäpp'.

Jag hade planerat ett riktigt bra veckoslut (fest och en
fotbollsmatch med mina vänner i morgon eftermiddag) så jag ryckte
på axlarna och gick vidare.

När jag gick där såg jag ett gäng ungar springa emot honom.

De sprang rakt på honom, slog alla böckerna ur hans grepp och satte
krokben så han landade i gruset

Hans glasögon flög iväg, och jag såg dem landa på gräset ungefär
2 meter ifrån honom. Han tittade upp och jag såg fruktansvärd sorg i
hans ögon.
Mitt hjärta blödde, så jag joggade över till honom när han kravlade
runt och letade efter sina glasögon och jag såg att han grät.

När jag gav honom glasögonen sa jag: 'De där killarna är töntar, de
skulle ha en omgång'.

Han tittade på mig och sa: 'Tack så mycket'. Han log med hela
ansiktet, ett leende som visade verklig tacksamhet. Jag hjälpte
honom plocka upp böckerna och frågade honom var han bodde.

Det visade sig att han bodde nära mig, så jag frågade honom varför
jag inte hade sett honom förut.

Han sa att han hade gått i privatskola tills nu.

Vi pratade hela vägen hem och jag bar några av hans böcker.

Han visade sig vara en riktigt reko kille.

Jag frågade honom om han ville spela fotboll med mina vänner

Han sa ja.

Vi träffades hela veckoslutet och ju mer jag lärde känna Kyle, desto
mer tyckte jag om honom, och mina vänner tyckte likadant.

Det blev måndagsmorgon och där gick Kyle med sin jättehög med böcker
igen.

Jag stoppade honom och sa: 'Gissa om du kommer att bygga feta
muskler om du ska bära den högen varenda dag'.

Han bara skrattade och gav mig halva högen.

Under de följande fyra åren blev Kyle och jag allra bästa vänner.

När vi skulle sluta high school började vi planera för college.
Kyle bestämde sig för att läsa på Georgetown och jag skulle till
Duke.
Jag visste att vi alltid skulle förbli bästa vänner, så avståndet
skulle inte bli något problem.

Han skulle bli läkare och jag skulle till handelsskolan och där jag
hade fått ett fotbollsstipendium.

Kyle hade blivit utsedd till att hålla avskedstalet från vår klass.

Jag retades med honom hela tiden och kallade honom plugghäst.
Han måste förbereda talet på examensdagen.

Jag var glad att det inte var jag som skulle stå där uppe och hålla
tal.

På examensdagen såg jag Kyle.

Han såg verkligen bra ut.

Han var en sån kille som verkligen hade hittat sig själv under high
school tiden.

Han hade mognat i kroppen och klädde verkligen i glasögon. Han
träffade fler tjejer än jag och alla tjejerna älskade honom verkligen.

Jodå, det fanns dagar när jag var avundsjuk.

I dag var en av de dagarna.

Jag kunde se att han var nervös för talet han skulle hålla. Så jag
klappade till honom på ryggen och sa: 'Hej snygging, du kommer att
göra bra ifrån dig!'

Han tittade på mig med det där riktigt tacksamma uttrycket och log.
'Tack', sa han.

När han började, harklade han sig först och började sen prata.
'Examen är ett tillfälle att tacka alla som hjälpt dig att ta dig
igenom de jobbiga åren. Dina föräldrar, dina lärare, dina syskon,
kanske en tränare. Men mest av allt dina vänner..

Jag står här för att tala om för er allihop att detta att vara vän
med någon är den finaste gåva du kan ge någon.  
Jag ska berätta en historia'

Jag kunde knappt tro mina öron när han berättade historien om den
första dagen, då när vi träffades.

Han hade planerat att ta sitt liv på veckoslutet.

Han berättade hur han hade städat ut sitt skåp i skolan, så hans
mamma skulle slippa göra det senare, och bar på alla sina grejor
på väg hem.

Han tittade rakt på mig och gav mig ett litet leende. 'Som tur var,
räddades jag. Min vän räddade mig från att göra det outsägbara'.

Jag hörde hela folkmassan dra efter andan, när den här vackre,
populäre pojken berättade om sitt mest sårbara ögonblick.

Jag såg hans mamma och pappa titta på mig och le samma tacksamma
leende..
Inte förrän då hade jag förstått djupet av innebörden i det
leendet.

Underskatta aldrig kraften i det du gör. Med en liten gest kan du
ändra en människas liv.

Till det bättre eller till det sämre.

"


Sunday

Publicerad 2010-09-12 16:08:10 i Allmänt,

Än en gång har jag kollat "Ej godkända" kommentarer och hittade säkert ett tiotal. Jag blir så trött! Varför kommer de inte upp tidigare? Det är inte sällan jag kollar dem heller. Galet.

Erik frågade mig häromdagen om jag har övergivit min blogg. Nej, det har jag faktiskt inte, även om det kan verka så. Jag har helt enkelt inte haft lusten att sitta vid datorn. De senaste fem veckorna har jag istället spenderat med att glo på Gilmore Girls. Nu är jag på sjätte säsongen av sju. Alltså lär det inte dröja mer än ett par veckor innan datorn blir attraktiv igen.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela