UnitedTears

Den senaste tiden har tankarna kretsat en del kring att vara vuxen, att finna sin plats och att vara tillfreds i sin situation. Emellanåt kan jag fascineras över hur vuxen jag känner att jag har blivit. 23 år, ja, det är ju både att vara vuxen, ung vuxen och ungdom, beroende på vem som frågas. Egentligen handlar det inte så mycket om åldern i sig utan om vad jag har gjort än så länge och hur jag har funnit mig själv på ett ganska bra sätt. Till skillnad för ett par år sedan finns det nu livserfarenheter som gör att jag känner mig äldre. Bara det att jag flyttade ut till Landet och bodde där själv i ett år. Där jag fick hugga ved, skotta, fixa på tomten och annat smått och gott. Att det fanns mer än att gå i en lägenhet och småstäda, träffa vänner och plugga. Ansvaret som kommer med hus. Givetvis var det också i kombination med att jag slutade plugga och valde att jobba istället. Det var ett år då jag verkligen fick testa lite gränser och se vad jag klarade av. Det gjorde mig ju även redo att åka till Sydafrika som är bland det bästa som jag har gjort. Att ta steget att flytta och börja plugga igen blev jag också redo till under det året.

 

Nu är det alltså ett år som jag flyttade till Uppsala och växte ytterligare. Under det året hann jag få oerhört många erfarenheter också i och med att jag engagerade mig till både och höger och vänster, uppåt och nedåt. Det är så mycket som har hänt de senaste två åren. I och med allt detta har jag även lyckats lära känna mig själv på ett bra sätt, fått veta vem jag är (just nu, ålders- och identitetskriser kommer och går ju) och blivit oerhört trygg i mig själv. Egentligen kan det i sig vara en stor del till att jag känner mig vuxen. Att veta något sånär vad jag vill med livet, ha några planer, att vara på gång och inte stå stilla. Jag drömmer fortfarande om min röda lilla stuga i skogen, med höns och med elduppvärmning. Att få hugga och lassa ved, greja på tomten och att ha en hund springandes vid fötterna när jag är ute och grejar. Även att veta var jag själv står i frågor som är viktiga för mig känns viktigt, och att då göra det jag kan och vill för dem. När jag försöker att tänka på miljön, på djur, på männsikor, min omgivning, på det större, blir jag också lugn och trygg i mig själv. Jag vet var jag står och det känns också som en stor mognadssak som bidrar till känslan av att vara vuxen. Tryggheten. Tryggheten i mig själv, till mina vänner och till min familj. För även om det är min känsla att vara mogen, trygg och vuxen, är det inte på egen hand jag har nått dit. Det hade ju inte gått utan stödet från mina närmaste. Till exempel bara att bli behandlad som vuxen gör en mer vuxen.

 

Ovan nämnda saker är ju mer på det personliga planet. Det som sker på insidan, i ens inre och i tankarna. Sedan finns det ju andra faktorer som är mer påtagliga och kanske mer "fysiska". Till exempel var det tredje året jag höll min sommarfest i stugan i år. Det visar på ålder. Jag har nu även haft mitt körkort i mer än 5,5 år, vilket känns som en enorm lång tid. När jag och pappa satt i bilen på vägen till Landet råkade jag även säga att det var stor ålderskillnad på en 97:a och en 93:a, och att det var ju fortfarande känslig ålder att ha så stor skillnad på. Oops, 18 och 22 är inte så farligt ändå... Eller när jag gick in på Bishop's, såg skylten som sa att det var 23-årsgräns och tänkte "tur att det inte är så pass sent än och att de kollar leg, för då hade jag inte kommit in" och sen inser, "men...! Jag ÄR ju 23...!" Till mitt försvar, på nationerna i Uppsala kollar de aldrig leg för ålderns skull utan för att matcha det med nationskortet, och därför har jag inte behövt tänka på åldersgräns på länge.

 

Några faktorer som faktiskt får mig att känna mig vuxen, som gör att jag har erfarenhet bakom mig och kan samtala därefter. Det känns inte längre som att jag talar utefter rekommendationer som jag har fått utan mycket också av beprövad erfarenhet. Så länge jag ändå har mitt älskade barnasinne kvar, stunderna då jag kan bryta ihop av skratt och bete mig som att jag vore fem, eller tolv år, är det faktiskt skönt med känslan att bli vuxen och självständig. Att veta sina gränser, känna sig själv och vara trygg med det.