UnitedTears

The Circle of Life

The one where the mind is going in every direction

Publicerad 2016-06-14 02:24:21 i Allmänt, Resor,

Sista natten i hemorten (som jag tydligen spenderar vaken) innan jag åker tillbaka till Uppsala för att packa. Det pirrar nu. Stundvis vill jag inte åka. Mest är jag förväntansfull. En sommar i Afrika. Min längsta resa någonsin. Hur kan det bli annat än bra och utvecklande? Att vara i nuet är ofta svårt numera. Jag menar, i ett halvår har jag planerat hela 2016. Sedan i julas har jag behövt tänka framåt, framåt och längre framåt. Nuet har glömts bort. Än har jag inte lämnat Sverige men tänker ändå på hur det blir när jag kommer tillbaka. Hur kommer det att ha gått? Vem kommer jag att vara? Hur kommer jag att ha förändrats? Frågorna är många och tankarna snurrar nog mer än vad jag är medveten om. Det är svårt att fokusera. Jag har glömt att läsa på om saker. Det är väl det som är tecken nog på att hjärnan är splittrad åt olika håll. Till exempel, mitt i detta inlägg gick jag in på Amazon och RFSU's hemsida för att leta reda på material kring HIV och AIDS. Dem frågorna ska jag jobba med i Sydafrika och behöver därför friska upp minnet en aning. Igår började jag läsa om Uganda, Zululand och handböckerna samtidigt som jag skulle lära mig Rogika (språket som talas i den delen av Uganda som jag ska vara vid). Allt på en gång. Varför inte liksom? Jag har hört att det ska vara effektivt... 

Nåväl, med några riktigt fina sommardagar, många vänner som jag har träffat och ytterligare resor att boka börjar jag ändå bli redo. Nu har jag dessutom några dagar på mig att packa, packa upp, packa om och packa igen. Att bestämma vad som ska följa med och vad som ska stanna i Sverige lär bli en utmaning. Två månader i varma länder, på landsbygden, känns utmanande. Även gällande packning. Det blir spännande att se hur tungt det kommer att bli. Det spörs!

En snabb återblick av tiden hemma:




Ja, köket har jag ju hunnit med en del som vanligt.

En och en annan promenad och cykeltur.

Tid i stugan.

Gosat med vovvar. Mitt hjärta brister när jag nu inser att jag inte kommer att hinna träffa dem innan jag åker. De är nämligen och njuter på Landet, i Paradiset, där de hör hemma.

En del tid har även spenderats läsandes eller med ögonen (ibland bara öronen) klistrade mot tv:n och Vänner.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela