UnitedTears

Min bror kom på besök i fredags för att springa Lidingöloppet på lördagen. Liksom förra året var jag riktigt taggad på att också delta någon gång, fram till efter loppet då jag såg alla trötta människor. Kanske är det bättre att jag agerar hejarklack och får gå lite skogen, äta mat och njuta av den biten. Jag spenderade en del av dagen själv, men hade det förvånansvärt skönt i min jakt på att se min bror springa förbi.

Dessvärre missade jag honom vid 20,6 km-stoppet, och var precis på väg att missa honom vid målet också! Hade det inte varit det kyssande paret som hand i hand sprang i mål hade jag missat honom! Appen var inte uppdaterad och varnade aldrig de där två minuterna innan mål. Men jag hann! Jag hann! Inte bild, men jag såg.

På tåget började vi pratade med en snubbe som också hade sprungit och följt oss sedan tunnelbanan från Ropsten. Vi hade en trevlig konversation om barfotalöpning och äpplemust. Vi nådde Uppsala, köpte pizza och thaimat och på vägen hem haltade min bror lite stelt och jag märkte hur jag också började halta. Sympatihalta, för inte hade jag sprungit några 30 km inte! Promenerat en hel del, absolut, men inte ens nästan jämförbart!

I söndags fick jag skjuts till Ica Maxi, gjorde lite veckohandling och stannade sedan till i Flogsta. Jag skulle hämta en nyckel men var fruktansvärt trött och det slutade med att jag åt lunch med D och hans kompisar, snackade politik, drack te och sen knatade jag hemåt igen. Där lagades mat för veckan: 12 matlådor, och sen en Stockholm maraton dividerat på 10, längs Uppsalas gator, i barfotaskor. Blåsor uppstod, men det var jätteskönt att komma ut och röra på sig!

Sen då? Jo, jag gick till sängs tidigt, somnade sött, men väcktes ca 00.40. Fick sätta i öronproppar, vilket fick mig att vakna någon timme senare för att öronen gjorde ont. Sen väcktes jag igen 5.30, 45 minuter innan klockan skulle ringa. Samma procedur igen, och inte mycket sömn. Orsaken till att vakna? Minigrannen som inte var särskilt glad! Det är alldeles fruktansvärt, och samtidigt går det inte att klaga. Minis går inte att styra. Vill de vakna och gråta, då gör de det, oavsett vad de stora gör. 6.50 var det dags igen, och när jag skulle jobba sista halvtimmen hemifrån, ca 17, var det dags igen. Jag hoppas, hoppas, hoppas att jag får sova ordentligt inatt.