UnitedTears

Det är konstigt att säga, men äntligen! är den här. Äntligen. Jag får förvisso tvätta händerna femtioelva gånger i timmen, har ögon som rinner, lite täppthet och nysningar och snörvlande, men nu är den här. Den där förkylningen som jag har väntat på sedan min semester i juli, som jag trodde skulle komma för två veckor sedan, men som bara retades med mig igen. Nu avskyr jag förkylningar, med tanke på vilka konsekvenser de brukar ha i form av luftrörsproblem, bihåleinflammationer/-infektioner, osv. Jag är ändå glad att det slutligen bröt ut. Det innebär att jag äntligen snart kan känna mig bra igen. Fördelen just idag och i helgen är att jag inte har mått jättedåligt. Jag känner mig extremt smittsam... som en levande bakterieboll... ungefär som att jag vill sanitera hela lägenheten och mig själv, och ändå vara i en rymddräkt, innan jag vågar komma i närheten av någon. Det gör att jag valde att jobba hemifrån idag. Jag var på väg. Satt till och med på tåget. Innan jag kände att jag inte kunde vara där med gott samvete. Jag klev av tåget, cyklade hem, svirade om till mjukisbyxor och jobbade från soffan, invirad i filt (der var en kall morgon) och drackmassa te. Det var rätt skönt ändå. En stor fördel med mitt jobb.