UnitedTears

När kroppen bestämde sig för att få en förkylning fick träning vänta. Promenader gicks och yoga gjordes istället, i väntan på att må bättre. Under den här tiden blev det ändå en del sittande, och sittande påverkar höfterna och gör dem oerhört stela. Efter att jag skadade höften i Uganda känner jag direkt när de blir stela (tantvarning, jag vet - t o m sjukgymnasten på vårdcentralen sa att jag är lite för ung för att ha problem med höfterna). I det avseendet har jag dock varit för trött, för lat, för "upptagen", för att yoga ut den stelheten. Det blev tydligt idag. Äntligen, äntligen! Efter två veckors uppehåll kunde jag klä mig i träningskläder, snöra på skorna och ge mig ut på en liten runda! Andningen gick jättebra, pulsen höll sig i schack och sjukdomsmässigt kändes det som att jag var ’back on track’. Höfterna dock... de där höfterna. Nu fick jag smaka på effekten av stillasittande igen. De ville inte riktigt röra sig, de ville inte riktigt lyfta benen. Det resulterade i tunga steg och många promenader (vilket förvisso är bra för att inte ta ut mig i början). Nu när jag i alla fall är lycklig över att ha sprungit igen känns det mycket mer motiverande att ta tag i benen också. Givetvis gjorde jag det inte direkt när jag kom hem. Nej, det var mer intressant att lägga sig på golvet en sväng. Kolla datorn, äta middag, ta del av en cook-along på Instagram... ja, det mesta egentligen. Nu har jag i alla fall, äntligen, tänt mitt ljus, lagt ut mattan och är, nästan, redo att börja. Höfterna kliar, vilket indikerar att det behövs. Det ska bli kul! Och jag är glad att jag fick träna!