En översocial ensamvarg med träningsvärk
En översocial ensamvarg. Det är så jag brukar beskriva mig själv. En person som älskar att träffa människor och ha givande samtal. En person som kräver mycket egentid och återhämtning med sig själv som sällskap. Det blir väldigt tydligt i mitt jobb där jag spenderar dagarna med att vara social, något som har mycket lätt för och tycker är roligt. Samtidigt, en mycket social dag, kräver jag ensamhet. Att få plugga i musik i öronen och hålla mig för mig själv för att återhämta mig. Översocial ensamvarg. Det blir också tydligt när jag träffar trevliga människor. Hela kroppen bubblar av glädje och ibland trippar jag som på moln efter ett bra samtal. Ett sådant möte inträffade lite oväntat igår. Jag fick ett sms gällande min gamla säng som jag har försökt att sälja. Någon var intresserad. Personen ville hämta den redan samma kväll! Det visade sig vara en ung kille och hans pappa som kom, och båda var oerhört trevliga och pratiga. Medan vi gick upp i lägenhet, sedan bar ned saker, och de packade släpet pratade vi om lite det ena och det andra. Det var energigivande och roligt. Ett litet möte som kan göra så mycket.
Hela dagen igår var faktiskt en bra dag. Solen sken och det var inga tydliga tecken efter stormen som svepte in under kvällen. Den väckte mig flera gånger under natten och morgonen, men det var mer ljud än skada i mitt område. Vid ingången till skogen hade det dock vält ett träd. Det tog jag som ett tecken på att det inte var värt att trotsa den bitande vinden och den blanka isen på stigen. Med en timmes frisk luft kunde jag istället koppla av framför en serie innan jag tog mig till gymmet. Benen har kliat obönhörligt i några dagar nu, och inget jag har gjort hjälpte. Ett pass på gymmet var precis var kroppen och knoppen behövde. När klockan inte heller var "mitt i natten"-tidigt på morgonen kunde kroppen faktiskt prestera. Det blev därför ett bra, utrensande helkroppspass och det känns kan jag lova. På ett bitterljuvt sätt. Det gör ont. Det ojas. Det känns underbart.
En lermask, kaffe- och olivoljeskrubb och hårtvättande dusch senare kände jag mig som en ny människa. Det var då sängen hämtades upp. Efter att ha sagt att "jag är hungrig" i tre timmar kunde vi äntligen fixa middagen och samtidigt se på en riktigt obehaglig, men trots det bra, serie om en stalker som gör vad som helst för att komma nära sin "kärlek". Ja, än så länge har 2019 börjat bra måste jag säga.
